† ˈboinard Obs.
Also boyn-.
[a. OF. buisnart, buinard silly fellow.]
A fool, simpleton; rogue, scoundrel.
| a 1300 Siriz 288 (Mätz.) Be stille, boinard. 1399 Langl. Rich. Redeless i. 110 Than wolde oþer boynardis · haue ben abasshyd. Ibid. ii. 164 Þe blerneyed boynard · þat his bagg stall. |